thewremborns.blogg.se

Jag skulle ljuga om jag skriver att vi har haft fantastiska dagar för den senaste tiden har varit hemsk. Ständig magvärk, illamående och oro. Känsla av uppgivenhet, ilska, sorg och besvikelse. Ibland är det den där sista droppen som nästan får vattnet att rinna över bägarens kant. Ytspänningen är maxad. Vi är vana att själva agera och lösa våra egna problem men på andra sidan jordklotet är det svårt att agera kring saker som händer i Sverige. Man är väldigt beroende av andra. Det som hänt senaste 2 veckorna:

1. Tvättmaskin hemma trasig. Tvungen att köpa ny. 

2. Jag fick en STOR löneskuld. Dålig kommunikation kring varför men ett brev om att den skulle betalas innan 6 dec.

3. Vi får en böter i Greymoyth pga freedomcamping. Denna stad är vänligt inställd till Freedom camping men vi lyckas ställa oss just där man inte fick. Inga skyltar fanns någonstans men det stod tydligen i den broschyr man får när böterna kommer.

4. Vår hyresgäst hemma betalar inte hyran. Går inte att få tag på och har  hundar i huset trots att vi skrivit i kontraktet att han inte får ha husdjur i bostaden.

5. Kylskåpet går sönder i husbilen. Dåligt med reparatörer och den som finns i Wellington kan inte hjälpa oss. Vi börjar ledsna på allt strul med husbilen. Batteri som slutar funka, tv och dvd går sönder, barnens madrass luktar mögel, kylskåp trasigt - går ej att laga. Nu list som håller fast vindrutan som håller på att lossna. 

Det som känns jobbigast är ju såklart huset (se till att skaffa en bra kontaktperson om du ska ut och resa länge). Men även att man ska vara så sjukt beroende av pengar. Jag hatar verkligen när pengar styr livet. Nu vet jag att många har det värre och att vi ska vara lyckliga som har möjlighet att göra denna resa och att vi har hälsan i behåll men vi har verkligen kämpat och sparat för att kunna åka. Risken att behöva åka hem, känslan av att främst barnen blir besvikna och att vi faktiskt inte har ett hem att återvända till om vi skulle tvingas till att åka hem har gnagt inom oss. Ju fler små problem, desto sårbarare blir man, speciellt när ett stort dyker upp. Den ständiga oron gör att man inte är den förälder man vill vara, att man inte kan njuta av det man upplever vilket gör att det känns ännu värre. 

Nu är jag inte en person som normalt sett oroar mig så mycket och brukar kunna vara väldigt handlingskraftig. Jag brukar ta huvudansvaret kring det teoretiska och Johnas det praktiska. Vi vrider och vänder tills vi känner att lösningen duger. Jag har lite "katastroftänk" och har oftast en fallskärm i ryggsäcken. Tack och lov har vi levt ganska sparsamt och budgeten gick att räkna om och vi tror den går att leva efter. Tack och lov att mina föräldrar lärt mig ett ekonomiskt tänk och att lägga en budget! Tack och lov för vänner och familj som ställer upp i vått och torrt. Tack och lov för Johnas, Hugo, Vilma och Nova. Tack och lov för de skratt och de guldstunder som lyckats kila sig in sig mellan allt det andra. 

Nu ska vi samla kraft sen ska jag se tillbaka på allt vi sett och upplevt, dela med mig av det och återgå till reseblogg istället för klagoblogg. 

Nu jävlar, på med boxningshandskarna, upp i ringen. Nu kör vi! 

Efter regn kommer solsken. 

Kärleken övervinner allt. 

Efter uppförsbacke kommer alltid en nerförsbacke. 

Det som inte dödar, härdar. 

Vänner är som en BH. Nära hjärtat och bra som stöd. 

Kram till er alla och var rädda om varandra!