thewremborns.blogg.se

Nya Zealand. 14 år sedan vi sist var här. 

Landade i Auckland. Första natten campade vi på en parkering i Kumeu. Inte ett dugg mysigt. Precis bredvid stora vägen. 

Kom dock iväg sent efter att vi hade hämtat ut husbilen, handlat mat och ordnat telefonkort. Tror vi parkerade vid ca kl 21:15 efter 1,5 tim körning. Vaknade ganska sent dagen efter eftersom alla var trötta och det blev sent kvällen innan. Kom iväg 11:30 och kom till Dargaville, en liten stad på östra kusten som man gärna kan hoppa över. Försökte hitta något mysigt ställe vid havet att sova på men det är ju hus överallt eller förbud att campa. Det blev en liten infart vid en stor väg igen. Insåg att något var fel med husbilen. Batterikapaciteten var mindre än 1/4 när vi stannade. Kylen fungerade knappt, inget varmvatten och lamporna började flacka efter bara en kort stund. Fick ha motorn på en hel del för att ladda batteriet. Värmde oss med värmeljus och kortspel. Hugo och Vilma läste och hade lite matematik. Sen spelade vi löjliga familjen.

Dag 3. Nu tänkte vi komma iväg tidigt. Kl. 07:15 frukost. Åkte iväg för att tömma tank och fylla på vatten. Mot Cape Reinga, den nordligaste punkten på NZ. Jag  och barnen laddade upp proviant, Johnas ringde Apollo om de saker som inte fungerade. Nu hade även tv:n och dvd:n gått sönder. Det luktade bränt i hela husbilen. Visade sig att vi måste åka och byta batteri. Eftersom det är lördag idag var det inte många ställen öppna som kunde hjälpa oss. Fick bli en tur till västkusten och Whangarei. De som har åkt bil med mig långa sträckor vet att jag inte direkt älskar att åka bil långt. Snarare HATAR! Känner mig fängslad. Johnas älskar att färdas bakom ratten på semester, jag gör det inte. 

Han drömmer om bilsemester och har tjatat om denna husbilssemester på NZ. Han vill dessutom köpa en husvagn hemma i Sverige. Min kropp behöver röra på sig. Att sitta still i en bil hela dagen för att sen komma fram på kvällen eller em när det börjar bli mörkt är inte min grej. Jag vill vara en del av naturen, uppleva den på plats, i rörelse, känna dofter, vinden, solen och bli utmattad av just detta. Inte bli en betraktare som upplever saker genom en bilruta och sen är så trött, av att bara ha suttit, att jag inte orkar uppleva när jag kommer fram eller att det är så mörkt så man knappt ser något. Jag behöver dessutom äta regelbundet. Inte skippa lunch och bara åka åka. Min kropp är inte skapt för bantning eller div. dieter. Då pratar vi Halloween utan utklädnad. Not nice! Fick därför ett lätt psykbryt idag. Här slänger man i sig frukost för att komma iväg tidigt. Väcker barnen som är supertrötta. Sätter dem i sina bilbarnstolar för att komma iväg. Slänger åt dem en muffins eftersom de inte ätit frukost bara för att komma iväg. Sen, åka åka... Är detta semester??? Jag bara undrar. Komma fram sent på kvällarna bara för att ta sig från A-Ö. Solen skiner utanför, man tar kort genom rutan, för att bara kunna köra och inte behöva stanna. 6-7 timmar passerar. Hungern river. Humöret är inte på topp. Barnen börjar kivas och klagar på ont i magen, trötta, hunger... Bilen pajar. Man är beroende av denna halvfungerande bil.

Johnas har fått ta störst ansvar för husbilen och denna semester eftersom detta är hans dröm. Han har letat tiotals timmar efter en husbil på nätet. Jag älskar NZ men just husbil i 42 dagar är inte min dröm. Kanske 14 dagar på sin höjd? Johnas största intresse är inte att planera och jag har ett visst, nåja Johnas menar stort, kontrollbehov. Johnas kör gärna på känn, åker dit han känner för och behöver inte äta på hela dagen. Han kan ha ett mål som han ska till, även om det tar flera dagar. Han planerar en dag i taget. Jag behöver ett långsiktigt mål som täcker in de 42 dagarna och det vi vill se samt korta delmål för att jag ska veta när vi ska hinna uppleva och njuta av dagen och när vi behöver åka lite längre. Sen, utifrån den planen, kan jag gärna ta dagen som den kommer. Varje plan måste ha utrymme för utsvävningar. Jag behöver förbereda mig mentalt. Johnas tycker jag är överdriven. Jag tycker han missar godbitarna genom att inte planera, och just därför, får campa bredvid motorvägar och i bl.a. Dargaville. Vi är överens om mycket men inte om detta. Barnen, de är bara positiva till att vara med familjen och att hela tiden ha huset med sig. Hjälp! De är för bra. 

Fortsättning följer. Imorgon hoppas jag hinna komma till Cape Reinga. Jag är ännu inte övertygad om att husbilssemester är något för mig. Ikväll har vi stannat bredvid en mysig sjö men det verkar som att husbilar är gjorda för att man ska bo på camping. Det är inte frihet för mig. Jag återkommer efter Cape Reinga. Tydligen finns där ingen täckning för internet. Kanske ändrar jag mig. Nya Zeeland är i alla fall ett otroligt vackert land. Den saken är säkert.